I veckan publicerar tankesmedjan Timbros webbtidning Smedjan en antologi framtidsvisioner under titeln “Sverige 2050”, med uppdragsbeskrivningen:
Eftersom vi upplever att det saknas långsiktiga perspektiv i såväl svensk politik som samhällsdebatt tänkte vi i Smedjan ha en artikelserie där olika skribenter ger sin syn på hur Sverige kommer att te sig år 2050. Det kan vara en optimistisk vision av hur Sverige kommit till rätta med dagens problem, eller en dystopisk skildring av ett land där allt gått åt fel håll. Det kan fokusera på den politiska utvecklingen, på den ekonomiska, den demografiska eller något annat.
https://timbro.se/smedjan/sverige-2050-en-dystopi/
Då jag ändå gillar att fantisera ihop små världar, och att titta i spåkulan är ett kul och tillfredsställande tidsfördriv i sig, tänkte jag ge det här ett försök. Notera att detta kommer vara en kvalificerad gissning, och vad jag i skrivande stund tror att Sverige varit 2050, inte vad jag önskat, fruktat eller hoppats. Jag tänker också utgå från att inga oförutsägbara skeenden inträffat – såsom storkrig eller elfte-september dåd – som ritar om hur hela världen fungerat, för då är vi inne i fiction, och det är inte vad jag vill göra med denna vision. Jag tror det kommer bli nog så otroligt ändå, på samma sätt jag tror att någon c:a 1990 funnit 2020 otroligt även utan 9/11.
Ahem…
Det gick ännu att höra det sista smattret, från de som ännu inte ville ge sig för natten. Det blev tyvärr en molnig natt även i år, men så här i äldre dagar kunde jag uppskatta att inte längre ta vinterjackan ut att bevittna spektaklet. Inte ens damerna i sällskapet, förr så frusna denna afton, behövde mössor eller tjocka vantar längre. Egentligen borde vi alla funnit detta vara ett misslyckande, få saker tog upp våra tankar i så hög grad i vår ungdom som klimatet, men vi visste nog alla att en sten inte kunde välta ett berg, och vi hade behövt välta flera.
Leda på spektaklet började vi vandra tillbaka till vårt eget firande. På fältet stod flera öl- och vinbilar ställt sig, vilket måste ha varit uppskattat, då de bildat prydliga körader för att få fylla på förråden. En av de hade rent av den där välbekanta grön-gula etiketten på sig, även om det numera stod “Vinia” på logotypen.
Fortsatt in i staden, längsmed gator fyllda av skönhetssalonger, frisörer, kontor och guerillalokaler, kaféer och restauranger. Det slog mig nu att inte över någon lokal är en fast butik, och börjar tänka tillbaka. Nyår är trots allt sedan länge en tid att just blicka tillbaka, så jag tar tillfället i akt att bjuda in vårt sällskap i min tanke.
Språken och Världen av Idag
Först tar förstås de minsta ton, vilka blickade så långt bak de fann praktiskt, det vill säga fyra-fem månader. Deras nyaste kurser i skolan var nog det vanligaste ämnet, med både Latin och (traditionell) Kinesiska på schemat. Däremot ingen Engelska. Mitt “jag” cirka 2020, som i det närmaste behövde flytande engelska för att klara en vanlig dag, hade funnit detta märkligt, men världen var inte vad den en gång var.
Efter Storbritanniens utträde och sedermera kollaps i början av 20-talet, expansionen till Balkan, Moldavien och Ukraina, och sedan förstnämnda konungarikes nu självständiga delar återinträde i slutet av 30-talet, blev det för många språk för EU att översätta fram och tillbaka på, och man beslöt sig för att anamma Latin som språk inom unionen. Enligt deras skäl lika mycket för att det inte gynnade något enskilt land, som att ära Europas gemensamma ursprung.
Samtidigt hade USA dragit sig undan Europa och steg för steg sedan kalla krigets slut, för att istället lägga sitt krut på östra Asien, där allianskluster med USA i ena ringhörnan, och Kina i den andra, utgjorde ett scenario vi äldre kände igen alltför väl, om så bara från historieböckerna. Under samma år hade EU fortsatt sin konsolidering, ofta till gemene mans förtret, och expansion, till att utropa sig som en stat i egen rätt för bara några år sedan. Tiden får se var det tar vägen.
Tekniken och privatlivet
Vi har hunnit av gatan, uppför trapphuset, och hem när de vuxna tar ton. De mindes förstås delar av det här, även om de när det begav sig inte förstod vad som hände. I deras minne var teknikens och kulturens utveckling, och nolltillväxten i tonåren, den stora skillnad de upplevt. Drog jag upp en iPhone X fick de något nostalgiskt i ögonen över “fickskärmen” som man inte ens kunde se utan “nakenglas”.
Med de internethastigheter som utvecklats de senaste decennierna blev lokal processorkraft möjlig att istället strömmas från en fickdator (idén om datacenter dog ut när vanliga fickdatorer kunde styra såväl bilen, hemmet och ekonomin). Det gjorde tunna, lätta glasögon med projicerad bildmedia billigt och praktiskt nog för gemene mans bruk, samtidigt som de fortfarande hade fungerande glaslinser för att korrigera de synfel vi alla hade. De hatade smarta telefoner och klockor – som deras föräldrar alltid gav den uppmärksamhet de önskade – var därmed borta ur vardagen, även om de bara ersattes med glasögon ingen tog av sig offentligt.
Vilket jag kunde garva, kanske gubbigt, åt. I alla tider hade det varit förväntat att kunna se andras ögon (förutom under sommaren, då solglasögon hindrade det), och ögonkontakt i det närmaste förväntades i anständig social kontakt. Med spionkamerornas utbredning i stadslandskapet, och smartglasens förmåga att dölja dig från oönskad identifiering, ser du idag bara någons ögon klädda genom emojis och ikoner. En direkt, “naken”, ögonkontakt upplevs av ungdomarna idag som något närmast intimt och privat. Att de just nu slagit av sina smartglas får jag se som ett trygghetstecken.
Samma sak gällde namn – numera uppger ungdomarna alltid falska namn, likt min generation lärde sig använda avatarer, “Internethandles” och smeknamn, när man möter de. Bara verkliga vänner kallar varandra vid sina medfödda namn. Vilket jag ändå förstår – allting från bäbisbilder till löneuppgifter går lätt att finna med någons blotta namn idag – men jag tror inte att jag kommer uppleva det naturligt.
Klimatet och Migrationen
Vi äldre blickade gärna långt tillbaka, till frågorna som tog vår uppmärksamhet under vår ungdom på 2010-talet. Dessa frågor stöpte om vår tid, men ett nytt normalt tillstånd hade ändå uppstått.
Klimatet har lagt sig som politisk fråga. Nya storbolag städar haven och stränderna, och såväl Kinas som Indiens framsteg i ren teknik och miljökrav, tog luften ur frågan. Därmed varken sagt att människan vann över planeten – även om människan är på rätt väg, tyder allt på att planeten bestraffar oss andra halvseklet.
Migrationen stannade av till Europa runt 30-talet. Dels för att de Afrikanska länderna blev tillräckligt välmående för att färre ville därifrån, dels för att majoritetsfolken i Europa till slut fick nog under 10-talet, vilket under 20-talet implementerades i sådan grad att färre ville hit, i allt från avskaffade stöd för icke-medborgare och morötter för repatrieringar från politiskt håll till tvångsintegrerande för- och skola och rena förföljelser från den generation som sattes i skräck av skambrottsvågen bara några år tidigare.
Istället blev emigration vårt stora problem igen. En långdragen lågkonjunktur med negativ tillväxt hela 20-talet och nolltillväxt under 30-talet orsakade länge en allvarlig “brain drain”. Skolan blev mer bekymrad av integration än kunskap, media ingen bryr sig om levde på konstgjord andning, men agerade som om 1999 aldrig tog slut, ihop med fallerad trygghet och ett samhälle som såg ut att bli fattigare för varje år, var inte ett samhälle de högutbildade med lättflyttad kompetens – dvs doktorer, ingenjörer, programmerare, entreprenörer – ville betala världens högsta skatter till.
Det var inte förrän 2042 riksdagsval någon fick mandat att göra något åt saken, naturligtvis till skriande protester.
De sista åren har bransch för bransch öppnats upp, media återvitaliserats, stuprör mellan å ena sidan stat och å andra sidan marknad och samhället återupprättats, och vår “brain drain” börjat komma tillbaka från de hörn av världen de reste till.
Flera av gamlingarna i kvällens sällskap kan berätta om sina intryck och lärdomar, och lär göra så in på småtimmarna. Själv är jag nöjd att jag höll fortet till sitt slut – spes última móritur, som småbarnen skulle ha sagt fisförnuftigt – och går och lägger mig.
“Ragnar Danneskjöld”